Tänka sig, nu får man bidrag från kommunen om man har kompost! Jag kollade upp olika kompost bunkrar, de var dyyyyra men med bidrag går det nog bra...
Alldeles nyss, för mindre än en timme sen gjorde jag en sak som bara gör mig mer osäker på mig själv. Jag stack iväg till Odenplan, visserligen nervös men det kändes som om jag skulle klara det. Men innan jag visste ordet av var jag på väg hem, med en falsk sjukdom.
Det här var ett enormt bakslag för mig men grejen är att jag nästan gick på den där jävla klassen. Och om jag hade gått skulle jag ha varit där och dansat nu. Jag var enormt nervös innan men jag sa ja till att komma. Steg för steg, ett steg fram blir ibland ett steg bak. Tyvärr.
Men det som jag ska komma fram till är att när man är nervös för någonting, typexempel 'jag kommer göra bort mig', fråga dig själv hur stor del spelar egentligen den där hemska timmen för roll i ditt framtida liv och är det inte värre det som händer hela tiden varje dag, varje sekund med klimatet? Det finns alltid värre saker att jämföra med och det var det som fick mig att gå ett steg framåt. Sedan att jag tog ett hastigt kliv bak igen, det berodde bara på min egen dumhet.
Men jämför och få ett perspektiv på dina vardagliga händelser. Vad är det som egentligen spelar roll, att ta steget - eller att inte göra det och alltid kolla tillbaka. Då kan klimathotet hjälpa, shit vilket inlägg asså. Mina ögon svettas.
Det är den oundvikliga frågan som har exploderat i våra ansikten efter vårat nästintill fruktlösa försök att finna en bra, och billig ekobutik i Stockholm.
"Uiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii", regnet plaskade i våra ansikten, det vackra vårregnet som hade förmörkat himlen den dag då vi gjorde våra försök till att starta ett bättre liv. Det enda vi hittade innan Sandras jeans hade blivit så blöta så att hon slutade klaga (då förstod jag att nått var allvarligt fel) var Ekovaruhuset. Så om du nånsin vill betala 350 kr för ett par trosor eller 800 spänn för en enfärgad långfärgad tröja ska du gå dit!
Himlen var grå och kall, men en man i kapuschong gick förbi och visslade glatt. Galen? Nej, för våren är här trots att vädergudarna vill visa den sämsta sidan just när de ryska turisterna kommer till Gamla Stan och vill fota konstiga vampyrsvenskar med långa rockar.
"I feel good, nananana, I knew that I would, nananana, III feeeel good, nananana, I knew that I would." Sjungandes på den på Gamla Stans kullersten blev man lite skumt känslosam efter att ha påmint sig själv om att samma sten (okej inte helt samma men nästan) gick människorna som bodde här under medeltiden på. Och då var Gamla Stan HELA Stockholm,och Stockholm var för dem center i världen, ja kanske just den gatan var för dem hela deras liv. Nu går vi och sjunger på en amerikansk visa som nog nästan hela Europa kan och försöker hitta saker som är tillverkade så nära som möjligt, nära vårat land...
